Uttömmande dag

Har varit mycket idag, både fysiskt och psykiskt. Kutat upp och ner med ungarna, gått bort till infarten kutat runt där och vidare till öb och hem igen, hållt på att få hjärn släpp på kidsen som inte ville sitta i sin vagn. Passat extra barn, dock är de ju inte särskilt krävande, träffat pernilla, benji, papap och herman, jessix3, shit pommfritt vad jag hunnit med. Har till och med hunnit testa en ny pizzeria på pizzaonline, klicka i vad man vill ha tryck in kontokortsnr, och swish va där ap goda pizzor utanför dörren. Ungarna höll sig uppe länge idag också trots mycket lek, friskluft och stiss, Poppy ligger fortfarande och nynnar i sängen och Daisy somna nyss, detta efter att ha käkat jätte mycket makaroner och köttfärssås, stor välling, massor med pommes, pizzasallad och bröstmjölk, sover hon inte gott nu så vet jag inte vad mer man kan göra.

Började också morgonen med ett långt uttömmande samtal med mamma, tog mycket kraft, gav många tårar, men gav mer tillbaka, gav mer förståelse på bägge håll hoppas jag. Min fina lilla mamma va ledsen, kände sig otillräklig, ville inte orsaka mig smärta. Försökte dock förklara att jag förstår det mesta som hänt, och jag vet att hon finns här för mig, vet att familjen alltid ställer upp så gott det går på alla sätt och vis. Lilla fina mamma, kunde inte haft än bättre mamma. Jag tror jag haft svårt att prata känslor med alla i familjen, för jag inte velat att nån skulle ta åt sig eller känna sig dumma, därför har jag låtit bli att prata, berätta, förklara trots att min inställning aldrig varit att såra nån annan, jag har aldrig skyllt mitt mående på någon annan, förutom idioterna som borde få ett skott i panan. Hade jag valt att dela med mig innan hade det underlättat för alla, släkt som vänner att kanske ha större förståelse för mig och mitt agerande.

Min familj har alltid funnit här, alla mina barndoms minnen är fina, speciella, vet att vi alltid (iallafall vad jag minns) gjort mycket, picknickar, teatrar, restauranger, museeum, bad och listan kan bli lång. Jag va själv till jag va 11 år, ensambarn räknas man då som kanske lite bortskämd också om inte, så på tid och uppmärksamhet. Fina små syskon fick jag dock, en av varje på en och samma gång, inte allt för konstigt att vardagen ändrades. Mina syskon har dock alltid betytt mycket för mig, från att kuta runt med dem på babygymnastik, till att vyssa dem, från att låsa in dem på toaletten (förlåt) till att få ringa 112 när min fina syster blev medvetslös. Har huvudet fullt av fina minnen från det att de låg o sprattlade tills idag då de börjar blir stora börjar blir sina egna, med egen smak, egna åsikter, egna individer.

Min familj är min, jag är stolt över dem och jag älskar dem över nått annat, så tro inget annat. Mam och pap som de här heter är jag stolta över, skryter på alla håll och kanter om hur vackert stort hus de har, hur många timmar svett och tårar de lagt på det, om hur min mam faktiskt vidare utbildat sig på senare år och har en bra anställning, om hur min pappa lagar god mat och till och med har fått jobba på nobel. Hur de alltid finns här för mig sen jag kom i tonåren har de skjutsat mig hit och dit, stackars pappa har hämtat mig full i helsingborg en vardag natt, mamma i ekeby, fått telefonsamtal från akuten om att jag hamnat där pga lite för mycket festande, de har ändå funnits där inte dömt mig utan hämtat ställt upp och tagit hand om mig. De har låtit mig gå min egen väg, stött mina val och gett mig stöd i alla mina ideer, uppmuntrat mig att tänka och stå för mina val, få utvecklas till en egen person. De har skjutsat mig skåne runt när jag har behövt. ALLTID ställt upp när jag bett om det eller visat det. De har tagit emot Olle som en familjemedlem direkt, välkomnat honom gett honom en plats i familjen, aldrig ifrågasatt eller kränkt.

De har välkomnat mina barn, mina barn hade inte kunnat ha bättre morföräldrar, momme och moffa betyder ALLT för mina tjejer, de får sin tid och uppmärksamhet alltid av dem, små gåvor som glass pengar som förgyller en liten tjejs hela vecka. Mitt mål var aldrig att såra NÅGON, jag bara reflekterar över mina känslor och det hamnar plumt här, precis som idag, idag har jag känt mig lycklig, känt mig älskad, funderat och reflekterat mycket, och mycket minnen har ploppat upp, min bror säger ofta att jag alltid bara är ledsen och skriver ledsamma saker, är ju lättast så, e ju det man behöver få ur sig, men idag har mycket glädje bubblat i mig ville få ut det också, visa er alla runt mig hur fin familj jag har, trots att jag ibland mår piss.

Älskar er alla!
Jag vet jag har många runt mig familj, släkt och vänner, TACK!