Tystnad

och gud vad skönt det är ibland, barnen sover, olle har försvunnit (?) tvn e på låg nivå, olles jävla mobil och data är tysta, mmmmmm nice. Har varut en fullspäckad helg, började i fredag med besök av Jessi & com, helkväll med hårfärgning, kackel, ung skrik, lek och gott, mycket trevligt. Har dock lärt mig en läxa ger inte alla barnen popcorn själv fler gånger, har hittat popcorn i hela lägenhetn, i alla små byttor som är spridda överallt i lek rummet, hur lyckas 5 små knattar med detta? mycket spännande, men kul. Lördagen följdes av bio, Poppy och mamma aktivitet blev det, nicke nyfiken, sågs och vi krängde popcorn o läsk, första gången Poppy va på bio, men hon verkade gilla det, vad är där att inte gilla.

(Det jag skriver nu kanske inte alla vill veta, låt då bli att läs, jag skriver, det är min blogg, vill du inget veta så tvingar ingen dig att läsa.) Sen så sa det KAABBOOM vi hade varit och handlat, kom hem och så började dividerandet med syskonen och familjen, mådde piss hela eftermiddagen och kvällen. Är flera år sen jag kände och mådde så pissigt, hade lätt kunnat gå in i duschen satt mig och letat upp rakblad och börjat karva som förr. Vet inte varför men jag lät bli dock, Olle försökte allt, men jag behövde kanske få må dåligt, jag vet inte, tårarna forsade iallafall. Kände mig ensam, kände mig inte lika mycket värd, kände mig bortglömd, varför inte jag varför alltid dom. Det handlade om materiella saker, tro mig världen är inte alltid så jävla rättvis, vissa får mer, andra mindre. Innan sömndags kom jag väll till någon typ av kompromiss med mig själv, acceptera läget, va glad för det jag har, kunde varit värre, saker är inte alltid allt, kärlek, omtänksamhet mm är viktigt och det ska jag vara glad över. Vi är inte dom som pratar i min familj, vi bara är, vi löser saker genom att inte orka med konflikter, inte orka höra, kasta skiten vidare. Låta nån annan lösa eller låta det materiella stå som plåster på såren. Därför har det alltid varit viktigt i min och Olles relation att ALLTID säga vad vi känner, vill tycker och tänker, och det verkar ha funkat. Han har funnits här sen dag ett.

Vi träffades 13 månader efter mitt övergrepp, i 13 månader hade jag gått hos psykologer, familjeterapeuter, käkat antidepp, haft många sängliggandes dagar, fått många ärr i armar, ben, mage. Men han kom in, tog hand om mig vissade förståelse lyssnade, första 11 månader pendlade vi mellan varandra, därefter flyttade vi ihop. I samma veva valde jag att sluta p åmin medecin, låt mig säga så han har hittat mig i många duschar, han har sköljt av mitt blod många gånger, han har plåstrat om mig, kramat mig och funnits där, skakat mig när jag tappat greppet. Hela tiden har jag mått bättre och bättre, tills den dagen Poppy föddes, att min deppression skulle komma tillbaka va de inge som hade sagt nått om, att jag inte skulle kunna se på mitt barn, eller vilja hålla henne, när hon skrek 8 timmar per kväll, va det inte helller någon som sagt nått om, men han fanns där han vyssa henne, tryckte på så jag skulle få hjälp, han skötte hemmet, såg till att jag åt. Såg till att Poppy åt för det va det enda jag kände att jag kunde göra för henne, jag hade mat och hon behövde den, det va de få stunderna hon va lugn, det va de få stunderna jag kunde njuta av min tjej. När hon sen började skrika så skrek jag "ta ungen jag vill inte ha henne, ta henne eller så lägger jag henne bara här". Mitt i röran gifte vi oss, 5 månader va hon då, hon va borta övernatten, på förmiddagen fick jag tillbaka henne, la henne vid bröstet och tårarna sprutade, min fina lilla älskade flicka, då va det något som klicka till i mig, hon va min, hon va finnast i världen, samma vecka började jag äta tabletter igen. Trodde inte jag skulle hamna där igen, men det gjorde jag, blev gravid med Daisy, fick då direktiv om att sluta medicineringen, märkte dock snabbt att det inte funkade, låg i soffan, ville inget göra, Poppy skrek, men det rörde mig inte i ryggen, gå ut va vad det, mat varför det. På eget krav fick jag snabbt hjälp igen och fick min medicinering igen, vägrade missa ännu en min med Poppy och ville absolut inte missa första månaderna med min nya tjej heller, som jag gjort med Poppy. Olle har alltid funnits där han fanns där för 9 år sedan och han finns här idag, han lyssnar, tröstar och dömer mig inte. Plus att jag har 2 helt otroliga flickor, finast i världen, mina små ljus som ger mig mer kärlek än jag trodde va möjligt.

Mina fina flickor och älskade man, hoppas ni vet vad ni betyder för mig....

LOVE U

helg fortsättning kommer...