vissa dagar är skit dagar, vissa är jätte skit dagar och andra tagna från helvetet. Idag är en sånn dag, barnen gör inget fel, inget är egentligen fel, men jag mår apa. Va på öf allt gick bra va kalas och mys, fram tills vi skulle hem. En annan unge lyckas klämma Daisys finner i en hårt grind, jag for in med henne på toa och sköljde kallt. Jasmin kommer in och kolla hur det går, jag håller lugnet, e van, men mamman vars unge orsakade detta, bryr sig inte, kommer inte, frågar inte bryr sig nada.
Daisy blir lugn tillslut vi sätter på oss trallar hem och jag e lugn, känner mig iriterad med lugn. Kommer in hem ungarna leker, telefonen ringer, det e nått möte som jag trodde va på lördag men tisdag, så jag tackar jag. Har nu två skrikande barn, daisy e arg för hon inte får tandkräm på tandborsten och P är bara jobbig, står och tjatar, gnatar och vrålar. Inser då att mötet va fel möte jag hade missförstått allt, avsändaren ringde från dolt nr, så jag kan inte kolla upp det heller. Olle har fått sms men inte vidare skickat och de har ringt honom först men han har inte registerar namn el nått (vi har bytat mobil idag så när de ska nå mig kommer de till honom). Så allt är klödd jag vet inte vad jag skrivit upp mig på, jag vet inte vart jag ska vända mig och inte vem jag ska vända mig till för att få rätt på mötet som e på lördag.
Ringer skriker och kapar på Olle, kommer inte fram till nått vettigt, luren åker på. Daisy gallskriker nu om nått annat, jag sitter och klöddar med datorn som inte vill som jag. Poppy gapar fortfarande. Skriker som en galning på mina fina tjejer, de flyr rummet och fortsätter skrika. Jag sitter kvar som en en kall elak mamma, bryr mig noll. Daisy ramlar på toa slår sig, jag går och slänger henne i sängen, poppy ligger redan där och snyftar. Går gör välling, ger dem, klappar dem ber om ursäkt: "mamma är en dum mamma ibland, så ska det inte va, mamma är jätte ledsen, mamma älskar er", det dåliga samvetet rullar på, de får ta smällen varje gång när jag mår piss. Är inte rättvist, de somnar snyftandes och jag hamnade här, hoppas det lägger sig i mig innan de vaknar.
Mår så jävla dåligt varje gång när det blir så här, jag har verken tålamod, förståelse eller nånting alls, är som en nollställd kall zombie, som mest skiter i vilket, tills det klickar till i skallen. Jag vet att jag ska börja på piller igen, har avvaktat men tydligen borde jag inte ha gjort det. Egositsisk jävla skit inställning, jag har ibland. Hoppas hoppas hoppas att orken e där när de vaknar, de behöver kärlek idag, mina fina ledsna prinsessor...
Fan ta mig!
