På Toppen av MITT berg!

Har senaste tiden känt att humör, och allt snurrar neråt igen. besvikelse, problem, missnöje smärta ja allt har väll spelat sin roll.

Olle ska på pappret börja jobba på onsdag. Men det känns och det tar emot och hela jag och min kropp skriker NEJ. Det känns läskigt, skrämmande och inte ett dugg lockande att testa att må och va så här och va själv med mina barn igen. Insåg efter långt bra samtal med mamma, att jag nog inte kan göra så mycket åt saken. Mitt sår är där den är, och jag kan räkna med lång tid innan det är läkt och fint igen, dvs helt emot va jag trott, tänkt och känt. Tar det till mig sakta men säkert att så här kommer jag se ut ett tag framåt. Gäller bara att hitta en fungerande väg i det hela med rätt läkarkontakter, förband etc, så min rätt och hjälp ska jag slåss för imorgon.

Så nu står jag här längst upp och har två val, jag kan bestämma mig för att ramla ner på bägge håll. På ena hålet käpar jag emot en fungerande vardag där jag ömkar mig själv gör mig sjukare en vad jag är och känner efter för mycket och bara sjunker ihop. inte vågar ta tag i detta och springer istället för faktumet om hur vardagen ska och kommer fungera. problematiken med detta e att ekonomin blir fett sugande om Olle ska hållas hemma, jag kommer bara sjunka lägre ner, mina barn ser mig deppa ihop mer, men jag tillåter mig att få må så här en period, låter mig få tycka synd om mig själv tillfälligt.

Andra hållet ner för berget är att ta tag i mig själv, ta tag i mitt liv. Rycka upp mig 100 gånger om, driva mig och kroppen till max, komma igång med träning, hemmet, leva  trots kroppens situation, kräva min rätt i vården och satsa på lite Power mind. Känns som självklaraste valet, men frågan är om jag har energin att samla ihop mig, och frågan är om jag ramlar ihop om en vecka (psykiskt) eller om jag faktiskt kan få det att rulla och fungera, eller om jag får tillbaka allt 100 gånger om igen.

Svårt val, men ett val måste snart tas. Vill va stark och orka, men tyvärr gör jag inte alltid det.

fick tryggheten av att jag kan bo hos mamma och pappa på helgerna också, så olle kan jobba fullt då men va hemma mer på vardagarna, kan ju också va en fungerande modell i några veckor. Oavsett hur saker och ting löses vet jag att vi har folk runt oss, och att det måste lösas NU, ska bara bestämma mig för vilken väg JAG ska ta.

som lite mer glädjande i detta inlägg trycker jag in lite unedrbara bilder på mina tjejer, tagna och ordnade av jonelin.se

löve!

Malmö

Av någon underlig anledning tar jag mig tid till detta när jag sitter på tåget. Hade koll idag igen, varigt äckligt och jävligt som de två senaste veckorna. Ap trött på att inget händer, gulligaste kirurgen kom också in och kollade klämde pillade och tryckte. Förstummade va de och visste inte vad som ska göras.

Så ny odling tagen, denna gång 5 cm längre in i kroppen. Pico är påkopplad igen. Ny tid på tors och avvakta. Känns som jag avvaktat 2 veckor nu men visat vi kan väll ta det 1 vecka till. Enda jobbiga e att jag ska va själv med barnen snart igen, men e väll som med plåster det ska bara göras, rycka av det snabbt, dvs hoppa in i barnaskaran och ta ansvar.

Haft en super fin dag i Malmö med syster idag iallafall. Sen bi som har åsikter om vad jag handlar och inte handlar, kanske ska ni inte uttala er när ni inget vet!





-puss från oss!

Never ending story

Återigen sitter jag på tåget, mot Malmö. Förbandet ska bytas och förhoppningsvis få bekräftat att det Ser bättre ut. Just nu e jag bara trött på det hela. Trött på att känna mig ofräsch. Trött på att inte kunna lyfta mina barn. Trött på att inte känna mig rörlig. Trött på att ständigt oroa mig att det ska gå upp. Trött på att inte kunna och orka göra det jag vill och känner för. Mest trött på det hela helt enkelt.

Vill hem till mina tjejer gosa mysa busa och orka. De e livrädda för att komma nära för de e rädda för att göra illa mig, ska det va så?

Nej TRÖTT e jag och vill ha min vardag tillbaka.








-puss från oss!

Mer klödd

Tyvärr va inte det senaste upplägget det senaste. Utan igår vakna jag av att det hade gått håll på magen och sårvätska siprade ut, kan ju lungt säga att man vakna till fast klockan va 6, när man satte sig på toa och hela låret plötsligt va slemmigt och rött av sårvätska.

Tog mig in till akuten och mötes upp av finaste L. Tyvärr va de handlingsförlamade så en tripp till Malmö fick det bli. Träffade underbara Ingrid på sus och konstaterade ett nytt hål, samt det som skars upp på förra besöket behövdes saneras (infektionsbesöket slutades i att man skar upp magen 2-3 cm, tryckte i gasbinda som drän och satte över dränage förband).

Nu har jag med andra ord 2 hål i magen som e öppna och läcker, det behandlas nu med en pico. En pump som e kopplad till ett förband som suger ut vätskan ur de två såren. Så med andra håll går detta åt helvete just nu.

På måndag ska jag in och byta förband och på tors/fred ska det ev bort, om det sedan sys ihop eller tejpas vet jag inte.

E mest tungt just nu, dock barnfria denna kväll så jag kan återhämta mig lite. Sjukskrivningen e också förlängd rejält pga alla problem. Håller tummar och tår om Att det snart vänder.



Så här e det nu






-puss från oss!

Mag jävel

Testar skriva en gång till spännande att se modet fastnar denna gång :)

Sitter på tåget ner till Malmö återigen, som vanligt är det ingen nöjestripp utan ett besök hos kirurg mot. Min ena sida på magen börjar bli fin, den andra ser dock ut som FAN. Fylld som en vattenballong och nu ett stenhårt knallrött äpple mitt på, med smärta från helvetet. Blir spännande att se vad de har för svar denna gång, för så här kan jag ju inte ha det. Olle skulle egentligen jobbat men e omöjligt med hur jag känner mig.

Trots seg läkning smärta från helvetet och en gnällig kärring så har jag mina 3 små solstrålar som lyser upp varje dag, utan dem kunde lika bra lagt mig ner och dött.

En gnällig förbannad trött men lycklig mamma med andra ord, som nu kör mjölkfritt!











-puss från oss!

Min mage

Så äntligen fick jag den efterlängtade operationen. Den 8e efter lunch rullade jag in till slaktbänken. Vaknade igen vid 17, men värdens panikångest. Rör och slangar och skit hängde och satt fastöverallt. Paniken rullade på när jag inte lyckades prata hitta alarmknapp eller få nån i personalen se att jag vaknat. Fantom smärtor i den mage som en gång funnits slog till och efter lite viftande och mullrande fick jag mamman till patienten bredvid att kalla på personal.

Smärtan va jag förberedd på men inte på denna nivå. Fy fan säger jag bara. Efter nån natt på sjukan istoppad morfin och andra lyckorus fick jag komma hem. De senaste 2 veckorna har varit fulla av identitets kris, ifrågasättande och depp, inget va som jag trodde. Svårt att se det pos i det hela. Ser att kroppen ser bättre ut men har rufft med att ta mig till det. Har lite bilder att bjuda på, resultatet e långt ifrån klart då magen e som en skvalpande våg, full av vätska och sårvätska.

Innan op




På sjukan



1 vecka






2 veckor







Hoppas på fortsatt förbättring och att jag om nån vecka kan insupa det pos i det hela!

-puss från oss!

Våg av känslor

Fysiska och psykiska, allt bara ramlar över mig som en våg rakt över mig. Känner mig oerhört svag känner mig som en 90 årig åldring som snart rasar ihop. Min kropp värker den smärtar som aldrig förr. Ögonen bränner och står som öppna kranar, som inte vill sluta rinna. Jag skiftar mellan skratta gråta och va förbannad. Min kropp samarbetar inte jag mår illa och maten kommer upp igen gång på gång på gång.

Jag känner mig urholkad och tom, samtidigt som känslorna rinner över mig. Känner mig två delad. Är glad över magen sen ledsen förbannad och arg, sen glad. Förstår inte och v inte införstådd i att denna läkning skulle va en känsloresa, ingen sa det, ingen varna mig.

Känner mig glad och har finaste familje, sen plötsligt vill jag bara gräva ner mig. Detta är inte kul, inte i närheten. Hoppas jag snabbt tar mig ur detta.

❤


-puss från oss!

Ehhhh

Huvudet bankar, magen värker och känns som om den ska vändas in och ut. Musklerna verkrt i varenda lite cm i denna kropp, djupt in slingrandes omkring bland kött ben och blod.

Vill lägga mig säga Bang och sen decka resten av kvällen, men känns onödigt tiden försvinner då.

Lägga sig i bad lockar med men det får jag inte med denna tejp och plast inlindade mage.



Gav mig på att duscha igår men slutade att allt skit läckte. Det rann brun röd sårvätska ut längst magen ut och färgade korsetten och lämnade en stor otrevlig fläck i min soffa. Stackars gubben fick snällt sanera mig och byta förband. Sätta nålen i benet klarade jag dock själv av, sista ikväll, kanske överlever den med.

Barnen e allt som jag inte orkar just nu. Ibland säger jag Gud vad de e mycket just nu, omkring en får man svaret, va glada för det tänk om de vore sjuka och inte gjorde ett ljud av sig. Men hallåå jag måste få ju tycka att nuet och mitt nu är jobbigt. 2 ungar som springer fram och tillbaka i alla rum skriker allt vd de kan, studsar upp och ned. Slår varandra i huvudet och ibland sig själva. Låter som förskola med 50 kids, efter den springer mini liten efter studsandes efter skrikandes, gnällandes aldrig nöjd.

Jag fick nog skrek gormade lite gjorde så man inte FÅR, tappade besinningen. Tog mitt pick och pack och gick upp, kollat på kass tv, slevar i mig köttfärssås och spaghetti så det nu sprutar ut ur öronen på mig.

Men de fortsätter där nere, låter skriker och bara e så där jobbiga som jag inte orkar idag. Vad Olle gör? Ingen aning sitter väll på dass med sin iPhone!

Fuck this today!

-puss från oss!