mina små fina bönor, att ni kan va så ledsna så hjärtat skär i en, att ni kan va så arga så ni måste hugga mig i huden som ett vilddjur med era tänder, att ni e så övertrötta så ni skriker er till söms, att ni inte känner att ni får nån uppmärksamhet fast ni har mina ögon och all min kärlek på er dygnets alla timmar, hur får så mycket vilja och kärlek plats i så små kroppar. Ni e så små så sköra, armar tunna som pinnar, ibland e man rädd att ni ska gå sönder, gå mitt itu, försvinna från mig. Men ni finns här varje dag ni gosar med mig på morgonen, hoppar på mig, sätter på mig strumpor, drar undan täcket, drar mig i håret, allt för att starta morgonen så tidigt som möjligt. Sen krigar ni som små djur under hela dagen, ni busar, hoppar, myser, pussas, hjälper mig, hjälper varandra ni gör miljoner saker varenda dag, trots små kroppar, trotts övertrötthet. Ni somnar i min famn, eller åtminstånde bredvid mig, och äntligen får jag chansen att bara stirra mig blind på er skönhet, era vackra personligheter, få njuta och snusa på er, krama om er och konstatera ni finns här, ni e mina fina små bönor, och ni e det bästa som kunde ha hänt mig och ni e finast i hela universum, och ni e MINA.
Pöss o godnatt
och tack för en givande dag idag mina bönor och S o L, tur man blir påmind ibland på de mest bissara sätten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar