Olikhetens tecken

Senaste dagarna har varit upp och ner som värsta bergochdalbanan. Efter en jobbig natt med lilla T mellan söndagen och måndagen och en grymt depressiv Johanna tog Olle med sig även Daisy i måndags. Jag och T tog bussen in till Väla och köpte Poppys födelsedagspressenter. Funkade okej flöt på, hämtade sen tjejerna i Helsingborg och efter en fika på ebbas tog vi bussen hem. På vägen hem började T skrika och ha sig igen och sen fortsatte det hela dagen och kvällen. Jag mådde redan Piss och va låg, så jag fick ringa hem Olle vid 8-9, då ingen annan va hemma och kunde hjälpa mig med kidsen.

Efter en krånglig natt igen firade vi vår 5 åring igår morse iallafall. Hon fick pressenter och vi åt frukost ihop. Vid 10 åkte Olle till jobbet och skrikandet började igen. Känslan av maktlöshet, och den obehagliga känslan av att inte orka mer infann sig rejält. Tog reda på att moster va hemma tidigt så vid 2 tog vi bussen dit. Kunde sitta och ta det lite lungt och tjejerna lekte och Tilly konkades på mellan famnarna. Även när jag inte har henne men hon skriker känner jag mig matt, att inte kunna göra nått och inte orka mer är fruktansvärt. Fikade och firade P och blev hemkörda vid 20. Mamma och fam va då hemma efter en tripp, Tilly fortsatte skrika till 2330. Olle kom hem 0030. 5 fick han gå upp igen för hon fick ont igen, detta efter 3-4 amningar under 6 timmar.

Idag gick vi upp, hade en halv gnällig liten dam. Hoppade på bussen 930 och åkte hem till fam berg. Mot all förmodan mådde hon idag bra, sovit sig igenom hela dagen förutom 3-4 timmars ordentligt kolik skrik på kvällen. Jag fick pusta ut lite under dagen, få prata av mig och umgås med en av de bästa. Poppy fick desutom känna sig speciell då tjejerna hade fixat kalas med ballonger, tårta, kakor och annat till henne idag. Tog oss hem vid 3-4 och förutom skriket vid 5-9 så har vi haft det lungt och skönt idag. Olle jobbar dock och kommer hem sent igen, hoppas för allas trevnad att både han och jag ska få sova inatt.

Dagarna ser så olika ut men 2 timmars skrik eller ett dygns spelar ingen roll, jag blir lika lam, känner mig lika tom och väck. Hatar känslan hatar att inte kunna trösta henne. När poppy hade kolik, ville jag inte ens se eller hålla henne, är så rädd för att hamna där igen, men hoppas på att jag e starkare idag. Hoppas på att få sova och att min lilla fina tjej ska få sova och få ha en bra dag imorgon.

Så där ja blev ju lite skrift..










Och tusen tack Nelins, Lovisa och Mamma för all hjälp och stöd under denna Piss period och dessa dagar.

- Posted using BlogPress from my iPhone