Det började tidigt, redan med Poppy. Ingen utomstående förstod, ingen visste hur vi hade det hemma. Poppy skrek, hade ont, jag ville inte va med. Ville inte se, inte lyssna, orkade inte, ville inte hålla henne ens. Hade henne på dagarna då och då och va bara i rummet för att ge mat på kvällen. Gick tidigt hos psykolog familje terapeut, började äta antidepressiva tabletter. Ville och kunde ändå inte ta emot mig min dotter förrän hon va 5-6 månader. Missade hela hennes bebis tid, va där, men helt frånvarande.
Med Daisy ville vi förebygga det, gick hos psykolog under graviditeten och när hon hade kommit, åt piller hela tiden och allt funkade.
Denna gången va vi taggade igen, åt mina/ äter mina tabletter. Men det känns ändå tungt, går nog inte att preppa sig själv inför ett kolik barn. För just nu är det tungt riktigt tungt, tårarna e här ofta. Humöret är sådär, men älskar min lilla fis, och önskar inget annat än att hon ska må bra, slippa ha ont. Men min bryt punkt är nära, har fått psykolog tid men är inte förrän om nån vecka.
Hade det inte varit för min underbara man som bara vill ta tyngden från mig. Min mamma som rycker in när det behövs och hjälper till med smått och stort. Moster Johanna som lyssnar och konkar och öppnat sitt hem. Lovisa som är en underbar lyssnare, en person man kan ringa när som, när vardagen skakar, och finns här. Mina fina barn som lyser upp alla stunder. Utan dessa hade jag inte längre stått på benen. Tacksam och hoppas kunna åtgälda dem en dag. Ser fram emot dagen jag hittat tillbaka helt igen och min lilla dam mår bra.
Mår man dåligt så sök hjälp innan det e för sent! Att be om hjälp när man behöver det är något jag rekommenderar alla, att försöka ta sig igenom det själv, är omöjligt uppdrag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar