många tårar

har runnit senaste dagarna, både för det ena och det andra. har inte varit hundra bara känt mig trött, ledsen och ensam. Olle har jobbat ap mycket, som tur är har jag fått va hos sarah en massa, tror inte jag hade klarat mig annars, eller rättare sagt jag hade inte klarat mig annars. Anledningen till min ledsamhet vet jag har bara inte orkat prata om det, det har varit det plus att jag faktiskt är trött, utpumpad gällande barn just nu.

Det är 11 år idag, tiden går skit fort, jag vet och jag borde inte längre bry mig inte längre komma ihåg, men det gör jag, det sitter som fast etsat i huvudet. Alla bilder alla lukter allt är som klara tv bilder, som om det hände i förra veckan. 11 december 1998 hade jag fest, mina föräldrar va borta. Som vanligt kom det för mycket folk, det gick inte ha koll på nått, gick upp på övervåningen och kom ner igen, med sönder slitna kläder blödande och förstörd. Gick in i duschen låste in mig för att skölja av mig på va i fred, men dörren sparkades in, hålen från det gamla låset är fortfarande kvar, ser det varje gång jag är där. Förnedrades ytterligare lite, bara för att sätta pricken på iet så att säga. Fick till slut va ifred folket gick, jag somnade gråtandes. Dagen efter stannade jag inne, lika så dagen efter det, likaså dagen efter det lämnade inte huset, fick på nått sätt städat och fixat ville inte att mina föräldrar skulla komma på festen. Låg mest i min säng orkade inget, ville inget. Helgen därefter fick jag nog, tryckte i mig alla tabletter som jag hitta i huset, blev dock rädd och ringde sos själv, de fick efter mycket om och men prata med mamma, såg hennes ansikte när hon hörde vad jag gjort. Slapp dock åka in, utan fick sätta mg på knä på toaleten och stoppa fingarna i halsen, och få upp allt igen. Det enda jag kommer ihåg att mamma sa va "var du tvungen att göra så denna helg, mormor är ju här". Dagen efter ringde hon bup, och jag fick samtalshjälp. Tog ca 1 mån så tog jag mod till mig och gjorde en anmälan på 2 personer, för våldtäkt och våld och knivhot. berättade också samma dag då ag blev hemkörd av polisen för mamma, pappa och senare för psykologen. Plötsligt förstod de, de förstod varför jag inte ville gå ut, de förstod varför jag inte ville till skolan, varför jag bar grät, varför jag hatade världen.

Man borde glömma, men det gör man inte, jag minns vad jag hade på mig, silvrigt linne, tajta utsvängda ljusblå byxor, en munktröja, en ny lila bh med blommor som blev söndersliten. Jag minns vilka lakan som va i sängen, mörkröda, mådde dåligt varje gång jag såg dem, så jag slängde dem i smyg tillslut. Jag kommer ihåg vilken perfeum de hade, jag vet inte vad den heter men jag tror jag ska kvävas varje gång jag känner den. Jag kommer ihåg kniven det va en sån där man typ slänger upp ur skalet, finns säkert nåt fint namn. Jag kommer ihåg mamma ornaga julstjärnor som gick sönder, men som jag lyckades hitta liknande och byta ut med. Jag kommer ihåg känslan när duschdörren for upp, träet och låset som knaka och sprack. Jag kommer ihåg hur ont jag hade i handlederna och halsen. Är idag jätte känslig ingen får röra handleder och hals, får panik då, det stod till och med på mitt brev från min special barnmorska till förlösande barnmorska. Vill glömma allt, vill sudda ut allt men det går inte, den här veckan har det snurrat på gång, på gång, på gång, det tar aldrig slut, minns allt, varje liten detalj, och kan inget göra åt det....

Idag är det 11 år sedan, mitt liv förstördes, jag formades om, jag blev mörkrädd, jag blev hånad och förnedrad......