I många rundor har jag funderat på vad som händer med mig, hur denna långa sega resa varit. Så varför inte skriva ner allt, kanske hjälpa nån annan i liknande situation.
Idag i skrivandets stund befinner jag mig i v 27, 93 dagar kvar till bf. Opererad blev jag 4e maj 2010, och mitt plus på stickan kom i slutet av november. Jag hade alltså varit op ca 6 mån, blev gravid alldeles för snabbt efter op. 1år rekommendera de då, den gränsen har de idag höjt till 2 år på vissa sjukhus. Ringde direkt mitt op sjukhus, Aleris pratade med läkaren som sa att det inte skulle va några problem, lite extra koll på alla värden mm skulle jag försöka få till. När jag blev gravid vägde jag 84 kg.
I början av dec, fick jag en dag fruktansvärt ont i magen, låg som en boll i soffan och kunde inte resa mig. Smärtan va av ett slag som jag aldrig haft förut. Gjorde ont i mitten av magen och bak i ryggen. Olle fick komma hem, han fick panik och ringde ambulans. Kom in till lasarettet, allt verkade ok, de kunde dock inte röntga mig pga graviditeten. Åkte in på måndagen, då min första attack försvann på kvällen, blev i tryckt smärtstillande och fick även ännu en attack. På onsdagen hade läkarna fått nog de visste inte vad de skulle göra, så de ringde Aleris, som snabbt drog slutsatsen tarmvred. Tarmvred för oss op e dock inte det samma som vanligt tarmvred. Har vi tappat vikt extremt snabbt så bildas det fickor inne i magen, slitsar, är hålen stora nog åker tarmarna in där och fastnar. Så på torsdagen fick jag åka till Aleris, där de gick in och sydde ihop slitsarna. Ända problemet va att jag inte fick samma mängd lugnande, smärtstillande el antibiotika pga graviditeten. Hade mer ont efter denna op än efter den första, vilket e vanligt. De gick in via 3 av de gamla titthålen, och gjorde 2 nya. Fick åka hem på fredagen, med morfin dock.
Magen läkte, allt verkade ok, märkte dock att jag dumpade på extremt mycket, i stort sätt allt. En dumpning är en reaktion på maten, där man frossar, får ont, känns som om man behöver kräkas, hjärtklappning mm, slutar oftast i att jag deckar.
Hade även tidigt min inskrivning, berättade då om min op, mm. Min bm verkade helt oförstående av att jag inte får i mig mat dom en normal person, vägrade ta de extra prover jag skulle kräva, ansåg inte jag behövde extra ultraljud, samt bokade in sockerbelastning tidigt. Kände mig ner trampad och inte lyssnad på och hann träffa henne en gång till vilket bara kändes värre. Pratade sen med läkare och andra kunniga, och bokade i sista min av sockerbelastningen, då vi absolut inte ska göra den, vi kan hamna i sockerkoma. Såg till att byta bm snabbt och träffade snabbt en ny, Nada, hon lyssnade tog mig på allvar. Dietist remiss skickades, blodprover togs, läkare bekräftade att tillväxt ul i v 28 samt 32 behövdes. Fick även börja äta åksjuketavletter, då mitt illamående bara blev värre, kunde knappt äta visa dagar och åt jag så dumpade jag.
Träffade dietist som konstaterade ett för lågt näringsintag, jag fick Max i mig 1000kcal om dagen. En normal kvinna får i sig det dubbla plus 500 under graviditet. Näringsdryckerna skrevs ut och fler blodprover togs. För lågt järn och protein bekräftades. Nya tabletter lergigan comp, skrevs ut. Men vikten fortsatte ner, jag blev tröttare och slöare, mådde illa av allt. I v 25 träffade jag ny läkare som konstaterade näringsbrist, sjukskrev mig så länge som jag viste att Olle kunde va hemma, 3 vecko, med anledning av svält. Hon skrev ut ny Medecin, zofran, tabletter mot illamående som tas bl.a. av cellgiftpatienter mfl. Nya blodprover togs och fick jag inte i mig mer snart skulle jag läggas in med dropp. Vägde då 76kg, har dessa veckor kunnat få i mig mer mat, fått nya näringsdrycker, nyponsoppa som jag kan få i mig, tabletterna hjälper massa, har inte alls haft samma illamående, och knappt deckat under denna period, dumpar gör jag på massa men inte lika grovt. Väger idag 77,5 och har alltså äntligen börjat gå upp.
Vi håller tummarna om att det fortsätter så, och maten och tröttheten ger med sig. Att bli gravid så snabbt inpå op e inget jag rekommenderar och inget jag skulle välja att göra om, näringsbrist är jobbigt och ett stort problem och barnet kan ta skada då giftet släpps loss i kroppen vid svält, års rekommendationerna finns av en annledning och jag rekommenderar alla op att följa dem.
Kramiz
- Posted using BlogPress from my iPhone
3 kommentarer:
Är också Op på Aleris iår den 3 Feb, planerar att bli gravid nästa år efter ett Ok från läkare att allt ser bra ut. Först tänkte jag fuska och börja förska efter 8 månader men jag har läst på och det är ytterst dumt att riskera min och barnets hälsa. Hoppas du mår mycket bättre snart och kan njuta av pyret som växer där inne.//Rebecca
Hej hur gåt det för dig? Har du fortfarande så ont? Själv är jag gravid i vecka 11 och opererades för ca ett år sedan men har väldigt ont, blöder och kräks väldigt mycket. Hur har det gott men din värk försvann den efter andra operationen? Maila mig gärna på kitgirl87@hotmail.com .
Hej! hittade din blogg när jag sökte på gpb op och gravid, Själv blev jag gravid ca 6mån efter min op,och nu har jag börjat må riktigt dåligt,Vissa dagar är bra,men varje dag har jag vissa tiden då jag blir helt slut,måste lägga mig o typ sova,men det är inte lätt alla ggr när jag har 2små hemma och jobbar skift.Har märkt att jag börjat dumpa lättare,och att illamående blivit sämre,men som sagt så har jag inte illamående alla dagar heller.Känns som att eftermiddagarna är värst med tröttheten,då har ju jag hållit på hela fm.Fick magkatarr medecin utskrivet,pga ont i magen ibland,men så att du hade typ samma samärta som jag,men min varade ca 2tim, och kändes lite bättre när jag låg ner.När du blev sjukskriven gick det bra med försäkringskassan? Själv vet jag inte hur länge jag orkar gå så här,och på jobbet kan man ju inte gå och lägga sig om man mår dåligt..Maten får jag i mig,men vissa dagar är det väldigt svårt men det går bra och blir mindre portioner..svårt med läkare som inte förstår detta med oss.. Gick allt bra med er till slut ? Mvh: Tarja
Skicka en kommentar