Har efter några dagars funderande, skrikande och snyftande insett att jag känner mig extremt ensam. Jag vet att jag har vänner jag förmodligen kan ringa till, men jag har ingen ork. Känner mig extremt ensam i vardagen, alla beklagar sig över mig och vad jag gör och inte gör men ingen vet hur jag mår. Finns mycket planerande just nu med bebis vagnar Thailand mm men ingen att bolla tankar eller idéer med. Olle som jg brukar kunna prata och diskreta med är bara irriterad och inte ett dugg intresserad av att lyssna prata och titta. Jag mår apa just nu, känns som om jag lika gärna kunde skita i allt just nu denna graviditet är från helvetet. Har folk som jag vet jag kan ringa och kackla med eller träffa, men jag orkar inte, finns verken ork eller nån typ av vilja till nått.
Är i skrivandets skull på väg till Helsingborg, till läkaren för att diskutera vad vi sk göra, får väll se om han har en magisk lösning för det hela, troligheten e väll inte så stor dock. Ska till gyn idag med kolla mina cellprover, de va avvikande så nu ska de kolla lite extra. Hade väll varit min tur om jag har livmoders cancer samtidigt som jag e gravid.
Tycker bara detta e segt och ville berätta det, tänker på mina få vänner mycket och hoppas ni finns kvar den dagen jag hittat energin och viljan igen, saknar er men orkar inget just nu...
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar