Har tillochfrån sedan 15 års ålder ätit anti depressivt. Trots detta har jag inte blivit vän med tanken på att äta dem. Har varit utan ett bra tag. Men insåg snabbt att det inte funkar. Är gnällig, kort, otrevlig och inte värdens bästa mamma. Tanken på att behöva äta nått för att få må bra, är jobbigt, känns sjukt, och strävar mot detta. Klart jag ska klara mig utan, men nej tyvärr inte. Efter veckors terapi samtal och ny kontakt med psykolog, vet jag att jag ska äta dem för att må bra, att jag behöver det, likt en diabetiker måste ha sitt insulin. Ja jag vet det, men har svårt att tro och go med på det. Började dock den nya Medicineringen nu, tabletten är tagen, motstridigt och med ett skrikande NEJ i halsgropen. Men den är i magen.
NU ska jag bli den där lyckliga levnadsglada människan som bara går att uppnås med hjälp av medecin...
-puss från oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar